Att fördjupa band i svåra tider

Det känns hoppfullt. Ja vår situation med hela denna pandemi alltså. Äntligen känns det som om att saker och ting håller på att vända. De svenska siffrorna gällande viruset har under sommaren gått från alarmerande höga till positivt låga. 
Har vi äntligen tagit oss ur detta?

Framför allt så handlar det om att vi ska kunna umgås normalt igen. I synnerhet med våra äldre. Visst har det gått bra att höras via telefon och skicka paket inom Sverige för att visa vår omtanke, men inget går upp emot att faktiskt ses över en kopp kaffe.

Vi människor är trots allt sociala djur som behöver varandras fysiska närvaro för att känna oss bekräftade. Det ligger liksom i vår natur, om man inte är någon sorts upplyst eremit förstås. Det gör oss gott att träffas, prata med varandra och glädjas och gråta tillsammans. Det är ur denna sorts samvaro som vi har utvecklats. Det är detta umgänge som har lett till att vi så framgångsrikt har tagit oss dit vi är idag.
Kommunikation är en grundläggande del, kanske den grundläggande delen, av vårt väsen.

Fråga dig själv vad du skulle välja: Materiellt överflöd med ensamhet och isolering eller ett enklare liv men med ett rikt umgänge?
Det är nog få, om någon, som skulle välja det första alternativet. Gör man det kommer man nog snart att upptäcka att saker inte kan bekräfta oss på det sättet som vi trodde.

En positiv effekt av den gångna tiden är att vi ironiskt nog har fått möjlighet till att komma närmare varandra. Genom att vi kanske har hörts av till nära och kära som vi kanske har försummat så har vi återknutit banden till dessa människor. För det brukar ju vara så att svåra tider för med sig oväntade möjligheter till att utvecklas och utforska livet ur nya perspektiv.